Never give up
När jag började rida Wilma, då hade jag ett mål. ETT mål, att starta EN P&J på borta plan. Det var mitt mål, en lång väg dit. Det visste jag väl, hon är överbyggd. Hon har ett himla humör, värre än något sto som jag vet om. Jag tänkte att det aldrig skulle gå, aldrig.
Hon har kroppen emot sig, hon vill arbeta men kroppen säger emot. Hoppningen är ingen tvekan om, bara jag som inte visste hur jag skulle rida emot hindret, lite fel och hoppar av nära eller stort. Det kan hon, hon vill det så väl. Det går inte att rida i ett ridhus/ridbana med hinder när hon inte ska hoppa. Kört säger jag bara! Inte äns ett halv år efter att jag börjat rida henne(Februari 2011) så hoppar vi 110 enstaka hinder. Det räckte för mig, tränaren trodde på oss.
Vissa säger sa att hon aldrig skulle kunna bli fin. Jag brydde mig inte, höll mig bara borta från dom. Jag vet att en dag skulle dom stå där och ångra det. I fight for you...Vi visste humöret, ett himla humör. Hastiga rörelser kan dra, ingenting för oss. En dag stog jag där, anmäld till mitt mål. Ingen höjd, men det räckte eftersom det var vårat mål. Där stog vi, med målet i våra händer. Sedan kom målet igen, ny miljö, en anläggning i värdsklass. Så mäktigt att bara lasta ut henne där. Målet var lyckat, mer än förväntat. Har inte hört NÅGON prata negativt om henne sen det.
Vi visade att allt går, om man vill. Men varför dömmer man en häst innan den ens har fått en chans? Hon kan hoppa 1-110, om kroppen går med på det. Jag tog till mig det som dom negativa kommentarerna gav mig och omvandlade det till kämparglöd. Det fick mig att blir starkare, jag visste att vi skulle nå målet, någon gång.
Ge aldrig upp, vad det än är. Därav detta är vi här, där vi är nu. 
förstår vad du menar med detta inlägg har samma negativa atttyd mot exet också men vi ger inte upp =)
