En chans jag aldrig kommer att få

Det är inte alltid så enkelt att älska en häst, iallafall inte en häst som man aldrig kommer att få. Den sitsen sitter jag i. Jag läste ett inlägg JAG hade skrivit på facebook, om att det var denna hästen jag ville ha - ingen annan. Där kom tårarna. Jag vet att jag inte kommer att få henne, för alla tycker att det är fel häst för mig och säger att jag ska ha en häst att satsa på. Men jag klarar det inte. Då vill jag inte ha någon häst alls. Denna hästen är min bästavän, kolla bara på Ingrid hos dressyrmupparna. Hon har kvar sin Claudia fast hon inte får tävla, varför? Jo, hon är hennes bästa kompis. Jag frågade henne vad HON tyckte. Hon sa på rak arm att jag skulle ge henne en chans, en chans jag aldrig kommer att få. Hon kommer inte att bli en elit häst, men det skiter jag i. Hon är min bästavän, jag älskar henne.
 
Allting handlar inte om att tävla och prestera bra på varje tävling, att hoppa 140, rida MsvA dressyr. Det gör inte det. Kärleken till djuret är det viktigaste, så mycket som jag älskar henne. Det här kommer alltid att vara ett känsligt ämne för mig, oavsett häst. Men nu handlar det om henne. Jag har insett att det är henne jag vill, same shit om alla tycker att jag ska ha en häst som kan gå 150/MsvA dressyr. Jag vill ha en häst att ha kul med, att tävla ibland, att utvecklas med. En att älska.
 
Det handlar om Wilma, den mest personliga hästen jag någonsin har träffat på.
  
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0